Digitala staten

Jag tänkte att vi kunde starta upp en diskussionstråd om sociala medier inom akademin. En startfråga kan vara varför man skall använda sociala medier inom högskolor och universitet. Ett svar skulle kunna vara att för att kunna rekrytera studenter i framtiden så måste man befinna sig där de potentiella studenterna finns. Underförstått så bygger denna tankegång för att den unga generationen står för något nytt, men på senare tid har teorin om de digitala infödingarna eller googlegenerationen (kärt barn har många namn) blivit allt mer ifrågasatt. Ett annat svar skulle kunna vara att man kan bedriva sin verksamhet effektivare och få en större legitimitet i omvärlden om man använder sig av sociala medier.

Visningar: 3

Inlägg i den här diskussionen

Och för samverkansuppgiften/tredje uppgiften - vill man som forskare kunna bidra med sin vetenskapliga kunskap, särskilt i dialogform, är det bra att finnas med i samtalet på nätet.
Jag tror inte att man enbart bör se på sociala medier som ett sätt att anpassa sig till en ung, digital generation och dennas nätvanor - utan akademin kan väl använda sociala medier på en lång rad områden:

- i kommunikationen mellan studenter och lärare/administration
- internt, på exempelvis institutionsnivå
- mellan forskare på olika universitet och högskolor
- externt för att kommunicera forskningsresultat till det omgivande samhället
- externt, för att värva nya studenter
- för att etablera nya samarbetsformer i nya konstellationer, till exempel med myndigheter eller företag

...och så vidare. Här finns sålunda såväl möjligheten att göra någonting nytt, som att göra någonting bättre (och kanske också billigare).
Jag håller med.

Min naiva föreställning är att akademin egentligen borde omfamna den här typen av teknik och leda utvecklingen eller i alla fall användandet. Akademin som är samtals- eller dialogbaserad skulle kunna blomstra fullständigt genom de konversationsmöjligheter som nu finns.

Men så var det det där med verkligheten. Finansiering, förändring, prestige och tidsbrist. :)

Jag tycker att samtliga punkter som nämnts hittills är vettiga att experimentera med. Nu på momangen. Rekrytering och marknadsföring genererar experiment redan idag. Jag skulle vilja se mer av forskning och forskare i sociala medier. Ett globalt knuff.se, kanske, för forskare som kan etablera en sådan legitimitet att den kan utmana etablerade tidsskrifter?
Två exempel på det Stefan listar, från KI, som jag tillhör lite på en höft (genom Stockholm Brain Institute):
*De har ett stort internt KI-forum, ungefär som detta (man har en profilsida, kan tillhöra grupper, starta diskussionstrådar etc). Föreläsningar och sånt utlyses där, men man kan prenumerera på det som händer via mejl (och alltså inte behöva gå in) så det kräver inte ett aktivt deltagande.
*Och KI med flera kör ju (för vissa kurser) med kurssidor i Pingpong (digitalt dokumentarkiv, användarna/kursdeltagarna kan chatta, lärarna kan skicka meddelanden...). Går min första sådana kurs nu, och de flesta andra är nog inte heller vana vid systemet, men det verkar ha potential.

Men när det gäller kommunikation mellan forskare så *måste* man få dit de seniora forskarna, oavsett vilken form eller vilket alternativ man väljer för att kommunicera i, annars faller det i längden. Vi har haft flera initiativ i min grupp (forum, wiki mm) som dött ut för att de seniora forskarna inte hinner/orkar/ser poängen med att använda dem.
Visst tycker man att det borde vara fantastiskt? För några år sedan tog jag initiativ till ett nationellt nätverk för antikämnet i Sverige (från doktorandnivå och "uppåt"), med deltagare från de fyra universitetsorter där det finns och från de svenska instituten i Athen och Rom. Förslaget mötte stort intresse och det har också funnits en tradition av tidvis rätt livlig interndebatt om ämnets karaktär och utveckling. Dessutom fanns det gott om forskargrupper från de olika institutionerna som borde kunna dra nytta av det.

Jag lade upp det i Ping Pong i Uppsala och fixade konton (åt en rätt stor andel av ämnets forskare, faktiskt!) åt alla som inte kom därifrån. De flesta tittade in, återvände aldrig efter den första månaden. Det fanns rätt mycket att göra, diskussioner att ge sig in i o.s.v. Men icke. Många var intresserade av att iaktta, få av att bidra och resultatet blev snabbt ett tjusigt (nåja) och oerhört ödsligt ekorum.

Orsaker till detta? Vi överskattade nog viljan att diskutera och debattera. Saker som Uppsalaloggan överst på sidan och att Ping Pong på den tiden inte gav så mycket spelrum för deltagarna att själva skapa innehåll bidrog säkert. När jag nyligen fick påstötningar om att lägga upp ett nytt alternativ experimenterade jag istället med Ning och Google groups. Men viktigast är nog e-postens etablerade bekvämlighet. Alla klagar över överfyllda mailboxar, men de flesta verkar ändå til syvende og sidst älska att hata sin mail och föredrar att först samla all kommunikation på ett ställe för att sedan svära över den. Om det inte är en oerhört livlig diskussion vinner säkert mailen nio gånger av tio över andra sociala medier.

Troligen är det bättre att ha smalare sajter för mer begränsade projektgrupper. Men när det gäller studenter är möjligheterna säkert fler - ser fram mot fortsatt diskussion om detta!
Jag känner igen detta mycket väl. Hos oss har vi tidvis haft rätt vilda debatter via e-post där alla anställda på instituttionen står med på sändlistan. När diskussionen spårar ur och blir otäck skapar inte det någon bra stämning (givetvis) och de inblandades avtryckarfingrar blir snabbare och snabbare att skicka mejl utan uppenbar reflektion.

Ur mitt perspektiv så ska akademin rymma debatter även heta och otäcka sådana. Men e-post är en värdelös kanal. Det går lätt att skicka fel eller skicka vidare. E-post är offentlig handling.

Jag testade att lägga upp ett diskussionsforum och sysselsatte mig med internlobbyism kring detta och distribuerade en användarmanual. Resultatet blev ungefär det du beskriver plus att en del uppfattade att jag ville censurera det fria ordet.

Någon kallade forumet för "Eriks blogg". Forumet skrotades efter ett par månader och e-posten med alla som mottagare används fortfarande (forumtestet skedde 2006).

Kunskapsklyftan och skillnaden är enorm. Det är ett problem - folk känner att det är "jobbigt" att engagera sig i ett nytt verktyg och i ett senare steg blir det jobbigt att faktiskt engagera sig i diskussionerna eftersom det kräver uppmärksamhet och uppföljning. Här krävs det både kunskap och mental förändring. Att samla all kommunikation på ett ställe är en skön vision som antagligen (förhoppningsvis) är närmre än vi tänker oss.

Mats Cullhed said:
Visst tycker man att det borde vara fantastiskt? För några år sedan tog jag initiativ till ett nationellt nätverk för antikämnet i Sverige (från doktorandnivå och "uppåt"), med deltagare från de fyra universitetsorter där det finns och från de svenska instituten i Athen och Rom. Förslaget mötte stort intresse och det har också funnits en tradition av tidvis rätt livlig interndebatt om ämnets karaktär och utveckling. Dessutom fanns det gott om forskargrupper från de olika institutionerna som borde kunna dra nytta av det.

Jag lade upp det i Ping Pong i Uppsala och fixade konton (åt en rätt stor andel av ämnets forskare, faktiskt!) åt alla som inte kom därifrån. De flesta tittade in, återvände aldrig efter den första månaden. Det fanns rätt mycket att göra, diskussioner att ge sig in i o.s.v. Men icke. Många var intresserade av att iaktta, få av att bidra och resultatet blev snabbt ett tjusigt (nåja) och oerhört ödsligt ekorum.

Orsaker till detta? Vi överskattade nog viljan att diskutera och debattera. Saker som Uppsalaloggan överst på sidan och att Ping Pong på den tiden inte gav så mycket spelrum för deltagarna att själva skapa innehåll bidrog säkert. När jag nyligen fick påstötningar om att lägga upp ett nytt alternativ experimenterade jag istället med Ning och Google groups. Men viktigast är nog e-postens etablerade bekvämlighet. Alla klagar över överfyllda mailboxar, men de flesta verkar ändå til syvende og sidst älska att hata sin mail och föredrar att först samla all kommunikation på ett ställe för att sedan svära över den. Om det inte är en oerhört livlig diskussion vinner säkert mailen nio gånger av tio över andra sociala medier.

Troligen är det bättre att ha smalare sajter för mer begränsade projektgrupper. Men när det gäller studenter är möjligheterna säkert fler - ser fram mot fortsatt diskussion om detta!

RSS

© 2012   Created by Erik Sellström.   Drivs med tekniken bakom .

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor